Först tryckt i USA Today 30 maj 2002
USA förstår inte Kubas verkliga problem
Att se Gloria Rolandos kortfilm "Mitt hjärtas rötter" borde vara
obligatorisk för Vita huset. Filmen har gjorts utan stöd av det statliga
filminstitutet som sanktionerar och finansierar så mycket av Kubas filmindustri.
Hon berättar historien om massakern på över 6000 människor på denna karibiska ö,
en brutal händelse som inträffade långt innan Castro tog makten.
Men historien som Rolando berättar är av central betydelse för att förstå
varför Castro förblir enormt populär bland öns 11 miljoner människor och varför
de misstror exilkubanska ledare i USA.
Allt sedan Castro tog över här för 43 år sedan, har exilkubaner som flytt
till södra Florida lanserat sin kampanj för att störta honom som en
demokratirörelse. Varenda president - från John F Kennedy till George W Bush -
har köpt detta resonemang utan ägna nämvärd uppmärksamhet åt den historiska
bakgrunden till revolutionen som förde Castro till makten.
Men i själva verket ser man mycket lite av demokratiskt styre i Kuba allt
sedan ön blev självständig. Mesta delen av denna tid var Kuba en "pigmentokrati"
styrd av en vit minoritet som härmade de rasdiskriminerande metoderna från Jim
Crow-eran i Sydstaterna. Motståndet mot denna rasism kulminerade den dag 1912 då
tusentals afro-kubaner, medlemmar i ett politiskt parti som kallades "De
färgades självständighetsrörelse" samlades i en demonstration på 10-årsdagen av
Kubas självständighet för att protestera mot rasförtrycket.
Tidningar som kontrollerades av Kubas vita minoritet beskyllde gruppen för
att vilja våldta vita kvinnor och införa ett svart styre på ön. Denna
skrämseltaktik syftade till att dölja den vita härskande klassens motstånd mot
jämlikhet mellan raserna.
I en motbjudande uppvisning av förakt förärade de kubanska ledarna
soldaterna som utförde massakern en festlig middagsbjudning utomhus i en liten
park i Havanna kort efter det att massakern utförts.
Den djupa vrede som massakern 1912 orsakade och de följande decennierna av
rasförtryck fick den stora majoriteten av afro-kubaner att stödja revolutionen
som Castro ledde och att stödja den regering han idag leder.
"De flesta som flydde till Miami är vita, flertalet som lever här på ön har
afrikanskt ursprung. Det är så på goda grunder", berättade Ruben Remigio, den
svarte ordföranden för Kubas Högsta domstol, för mig.
Trots Kubas ekonomiska problem har livskvaliteten för flertalet kubaner med
afrikanskt ursprung förbättrats dramatiskt sedan 1959. De har tillgång till
bättre hälsovård, avsevärt bättre möjligheter till utbildning och en betydande
representation i Kubas regering. Även om de är långt ifrån nöjda med
livsvillkoren här i landet, så säger de flesta att de har det bättre nu än då
Fulgencio Batista och den priviligierade vita härskarklassen som stödde honom
dominerade livet på ön.
Den Castro-fientliga rörelsen i USA består till stor del av åldrande
medlemmar i den vita fraktion som tjänade på Batista-regimen och dess
föregångare. Den allmänt accepterade visdomen i USA är att Castro förhindrar
deras återvändo till Kuba. Sanningen är för många i Miami och Washington
betydligt svårare att smälta.
Innan Castro tog makten var de flesta vita kubaner nöjda med
rasdifferensieringen här. Flertalet afro-kubaner var allt annat än
nöjda.
Idag slår handelsblockaden mot Kuba, som USA infört och som de kubanska
exilledarna insisterar på att upprätthålla, allra hårdast mot afro-kubanerna.
Detta beror på en lucka i blockaden som tillåter exilkubaner i USA att sända så
mycket som 1200 dollar (en furstlig summa i Kuba) till släktingar här i
landet.
Enär flertalet som flydde från Kuba är vita, så går lejonparten av de
pengar de skickar till vita kubaner och afro-kubanerna lämnas att bära den
tyngsta bördan av blockadens effekter. De resulterande ekonomiska orättvisorna
och dess orsaker är något som afro-kubanerna inte kan undgå att observera och de
är fast beslutna att aldrig låta exilkubanerna återta sin priviligierade
maktställning i Kuba.
Denna historia av rasförtryck, inte Castros kommunistiska regering, är vad
som underminerar försöken att förbättra relationerna mellan USA och
Kuba.
Dewayne Wickham
Infört på ELAK 22-aug-2002
(Ett särskilt tack till BB som översatte och skickade artikeln till ELAK ).
