Först sänt i OBS Kulturkvarten 6 februari 2006

Seminarium om demokrati på Kuba

Lena Brundenius:
Seminarium om demokrati på Kuba med bla Olof Palmes Internationella Centrum som organisatör Författaren René Vázquez Díaz är kritisk till sammansättningen av de inbjudna, det saknas politisk balans menar han

René Vázquez Díaz:
Cuban American National Foundation är en ultrahöger organisation som har gjort sig skyldig till terrorhandlingar. Den 6 oktober 1976 exploderade ett kubanskt civilflygplan i luften på väg från Barbados till Havanna. Besättningen och samtliga passagerare, 73 personer, omkom i attentatet. För första gången i modern historia hade terrorism riktad mot luftfarten använts i politiskt syfte och offren var oskyldiga kubaner .Exilkubanen Luis Posada Carriles ställdes inför rätta för att ha organiserat sabotaget. Posada sattes i fängelse i Venezuela, men lyckades rymma därifrån i augusti 1985 tack vare Cuban American National Foundation som ställde upp med 26.000 $ som mutor åt vakterna och finansierade den illegala transporten av terroristen till El Salvador. I en intervju publicerad i New York Times den 12 juli 1998 erkände Posada Carriles att han hade organiserat sprängattentaten som genomfördes på kubanska hotell 1996 (och som kostade en italiensk turist livet) och att de hade bekostats av Cuban American National Foundation, samma organisation som nu kommer till Stockholm för att tala om demokrati. Den 17 november 2000 organiserade Cuban American National Foundation genom Luis Posada Carriles ännu ett attentat, den här gången i Panama, i avsikt att mörda Fidel Castro. Posada placerade 15 kilo sprängmedel i nationaluniversitetets stora aula där Castro skulle hålla en föreläsning. Om inte Panamas polis i sista ögonblicket hade avvärjt terroristdådet och arresterat Posada Carriles och hans anhängare skulle 1500 studenter ha mist livet tillsammans med den kubanske presidenten. De medskyldiga dömdes till mellan fyra och åtta månaders fängelse. Men den dåvarande presidenten av Panama som hade nära kopplingar till Cuban American National Foundation benådade Posada. I maj 2005 tog han sig illegalt in i USA. Cuba och Venezuela krävde att han omedelbart skulle utlämnas, men de amerikanska myndigheterna beslöt att beskydda terroristen, som för närvarande uppehåller sig i USA.

Att Olof Palmes Internationella Center sällar sig till dem som förespråkar folkmordslinjen mot det kubanska folket kommer inte att bidra till att skapa ett politiskt spelrum för dialog, för förändring och försoning. Istället kommer det att uppmuntra den farliga polariseringen som redan finns. Jag undrar om arbetarrörelsen är medveten om den reaktionära politik, stridande mot Olof Palmes anda, som detta innebär.

Stockholmsmötet kännetecknas av brist på politisk balans. Samtliga deltagande organisationer stöder den aggressionspolitik som USA tillämpar mot Kubas folk på det finansiella, diplomatiska och kulturella planet. Man kan inte föra ett hederligt samtal om demokrati på Kuba om man inte analyserar blockadens och Helms-Burton lagens väsen och följder.

Eftersom Helms-Burton-lagen fastställer hur Kubas övergång till demokrati ska ske, oavsett vad kubanerna själva tycker, väljer USA att enbart ge ekonomiskt stöd till de dissidenter som agerar under dess beskydd och kontroll, och de kallas "Kubas demokratirörelse". Det är en falsk beskrivning av läget, och det banar väg för ny kubansk vrede och sorg, även bland dem som är kritiska till revolutionen. För USA är det praktiskt taget omöjligt att övertyga flertalet kubaner om att det stora ekonomiska stödet som USA och deras europeiska bundsförvanter, Sverige inkluderat, ger en handfull USA-vänliga dissidenter inte kommer att resultera i en framtida kubansk regering med sin huvudsakliga maktbas i Washington. Det amerikansk-europeiska dissidentstödet kopierar historiska erfarenheter från de östeuropeiska diktaturerna som inte går att tillämpa i Karibien. På samma sätt som Tjeckoslovakiens eller de baltiska staternas öde var förknippade med Sovjets maktanspråk i Östeuropa, är Kubas öde förknippat med den enda supermaktens maktanspråk i Latinamerika. Att säga till kubanerna att USA vill demokratisera Kuba är som att försöka övertyga finländarna om att Ryssland ska bestämma över Finlands demokrati. Kuba kan endast demokratiseras om USA:s regering lyfter blockaden och tillåter sina medborgare att fritt resa till Kuba. Det omänskliga och ändlösa kriget mot Kuba måste upphöra, så att kubanerna själva kan bestämma över sin framtid. Mardrömmen Guantánamo ligger inte på Österlen eller i Norrland. Det ligger på det belägrade Kuba, det land som amerikanska torterare säger sig vilja demokratisera. Jag anser att ett möte om Kubas framtid måste, var det än äger rum, utesluta terrororganisationer och börja med ett krav på omedelbar och villkorslös skrotning av Guantánamos tortyrcentrum, liksom på den utländska maktens tillbakadragande från kubanskt territorium.

Lena Brundenius: Det sa den kubanske författaren René Vázquez Díaz om det Kubaseminarium som alltså hålls i Stockholm idag och i morgon. Och med det avslutar vi Obs för idag.

Infört på ELAK 2006-02-12